mrscasimiro.blogg.se

Utkiksplatsen, slottsparken, mellanheden, Möllan, Gustav och allmänt staden fångades av mina ögon. Det var som att jag tävlade med tiden och körde som en dåre runt staden för att hinna mätta mina ögon med tillräckligt av Malmö. Men ändå känns det tomt att åka tillbaka nu. Misstolka mig inte, jag har flyttat och trivs i Göteborg. Men jag känner mig så ensam. Jag går längs Malmös gator och hör ljuden som får mig att minnas sommrarna på uteserveringarna. Åter i bilen hör man låtarna som får en än att minnas alla vänner. 

Mamma vet allt. Systrarna förstår och gör misstagen med mig. Jag hatar ovissheten, vem kan man lita på när man är så långt bort från sina säkra kort. Långt från Malmö. Alla säger, du kan lita på mig men jag vetifan alltså! 

Nu har jag min svärmor som jag känner mig tryggast hos. Men det är ändå aldrig detsamma. Det känns ändå som att hon fyller till en viss del den tomhet jag känner. Så det känns bra. Skönt att kunna vara ledsen och ha någon att vända sig till. Men det saknas mer...

Jag håller fortfarande på att lära mig leva i nuet. Jag har mycket att se fram emot. Men jag klarar inte av att leva i en fyrkant, vakna, gå till jobbet, komma hem laga mat, städa och sova och sen samma sak igen varje dag. Jag åker gärna hem till någon släkting en gång i veckan och umgås. Inte bara för min skull utan för barnens också. Deras vardag blir ju lika fyrkantig. Jag är så himla familje sjuk som person. Jag älskar att umgås med med nära o kära. 

Det är så många som har stått mig nära som har lämnat oss och förenats med änglarna, precis när man känt att man ska ringa och ta tag i umgänget så finns dom inte mer.

Jag är krävande som person. Jag överlever inte utan kärlek. Och i stora lass ska det vara. Leo är precis som jag. Han behöver mycket kärlek och behandlas med mycket omsorg annars blir hans värld en krigszon. 

Jag hade en hel bok att skriva ner när jag började med det här inlägget. Men det jag känner är så svårt att förklara så jag avslutar med lite bilder från mig helg.