everything.
Kategori: Allmänt
Nu har det snart gått tre veckor sen första dagen vi började skola in Ella. Det fick hur bra dom helst till en början men sen upptäckte hon att vi inte var kvar och då blev jätte ledsen. Det gör verkligen ont i en.
När vi skolade in Leo var det nästan värre. Första barnet, ingen relation till fröknarna och när han började var deras dagis lokal inte klar så dom gick på en lånad lägenhet typ. Det var inte riktigt en lägenhet men orkar inte förklara. Nu har man ju lärt känna alla fröknarna och Leo har ju gått där i över 1 år. Det blir ju hans andra familj när han är där.
Det känns ju lite tryggare då att lämna Ella då man känner alla och vet hur dagiset ser ut. Dom tänker verkligen på barnets bästa. Även om man dom förälder alltid hittar något att klaga på. Man tycker för det mesta att man är världen bästa mamma.
Men det känns ändå annorlunda och lite sorgligt. Ella skrattar inte som förr. Hon ler med stängd mun, och gråter mer än vad hon pratar och vill bara vara med mamma. Inte ens pappa duger. Jag gick in och tittade på min gamla blogg för att se om jag hade skrivit något om Leos tid när han precis började och hittade inlägget nedan. Det var precis likadant. Jag saknade min glada pojke precis som jag saknar min glada flicka. Men jag vet ju nu att det går över då Leo är sig själv sedan så långt bak jag inte kan minnas! Jag får väl bota ihop for now!
