Frustrationen man känner
Kategori: Allmänt
Mitt i smeten hittar Kristian en låda med Leos gamla barnrums prylar. Bland annat en liten prins skylt.
Han frågar om vi ska ge den till min farbror som precis har fått barn. En liten pojke. Och jag funderar en stund innan jag säger att jag vill behålla den o spara den till Leos barn.
Kristian tittar på mig o säger;
Eller till vår nästa prins.
Min haka föll ner till golvet! Jag vart förvånad, förvirrad, glad, fundersam och ja, en massa andra tankar i röran. Inget vi absolut funderar på nu men fan va glad jag blev att möjligheten finns.
Men först måste vi ju lösa problemen ovan. Han kan ju det här men man glömmer hur det är att vara ett team. När jag blev gravid tog han över större delen av sysslorna hemma o barnen. Jag hade det hur bra som helst o gick verkligen jäsa i lugn o ro.
Sen kom ju lilla o jag började sakta gå in i mina rutiner igen. Storstädar en gång i veckan. Tvätta, viker, lägger undan. Byter lakan på vår o barnens sängar. Går upp på nätterna med Ella så att hon inte kissar i sängen (försöker få henne blöjfri under natten också). Fyller, tömmer diskmaskinen. Lagar mat, kastar sopor, ger barnen mat. Listan är lång! Känns lite som att han börjar bli bekväm i det. Som att jag har 9 månader att "ta igen" men riktigt så fungerar det ju inte. Man måste ju hjälpas åt... Och just nu gör vi det inte helt o hållet.
Vi, i stort sett hela dagar!