Igår kväll hände något för mig helt ofattbart. Kanske är det för många kvinnor ganska vanligt, men jag har aldrig varit med om att det har hänt mig. Vi kom hem och allt skedde som vanligt här hemma, man lagar maten och leker lite och sedan är det läggdags. Mannen gick och tränade och jag satte mig en stund vid datorn och pluggade lite. Jag började på nåt sätt känna en ångest träda fram. Lite hjärtklappning och så blev jag plötsligt ledsen, väldigt ledsen. När Kristian kom hem så hade jag somnat på soffan. Men så fort han väckte mig för att hjälpa mig till sängen så utbrast jag att jag känner en ångest och att jag är förkrossad. Han tröstar mig så gott det går och hjälper mig till vår säng. Han nattar mig typ och säger att jag inte ska vara ledsen men jag kan inte hjälpa det och plötsligt så går jag från noll till hundra och gråter hejdlöst! Jag gråter verkligen från hjärtat. Nästan så att jag tappade andan. Och min älskade Kristian, han tröstade mig så bra. Till slut gick det över och jag lugnade ner mig. När jag till slut höll på att somna vågade han sig ut ur rummet.
Jag vet inte vad som hände och den enda förklaringen jag kan ha är att det är mina hormoner. Jag har aldrig känt så här förut med varken Ella eller Leo. Det var hemskt att uppleva samtidigt som det var lite uppfriskande. Det kanske inte ens har med graviditeten att göra. Mycket har också hänt på senaste.. Aja, dela gärna med er om hur ni känner.
Ja, jag och min man gör det för att vi jobbar. Vi lämnar klockan 06.00 och hämtar kl. 16.00 Sådär klassiskt!
Våra barn är ofta kvar bland de sista barnen och det är så vårat liv ser ut för tillfället. Vi stressar hem, vi lagar mat och vi ser på Bolibompa. Vi lägger våra barn, som ibland är en kamp och ibland en rosenröd liten saga.
Sedan plockar vi lite, tvättar lite, försöker att mysa till det lite i soffan tillsammans men däckar istället totalt. Sedan är det morgon och vi lämnar våra skatter kl. 06.00. Ja vårat liv är som ett typiskt Svensson ekorrhjul. Vi gillar det ibland och ibland är vi jäkligt bittra över det.
Men i vart fall så är det som så att vi lämnar våra barn på förskolan för att vi jobbar.
Vi lämnar dem inte för att vi anser att vi har rätten att gå på IKEA ensamma, äta en tidig sushimiddag med lite vin och levande ljus ensamma, vi strosar inte runt på köpcentrummet ensamma, vi fikar inte med vänner ensamma, vi ligger inte hemma på soffan ensamma, vi städar inte ensamma, vi gör ingenting ensamma medan barnen är på förskolan.
Någon gång har vi handlat kvällsmaten eller frukosten inför kommande morgon innan hämtning. Vi har också fikat innan hämtning men det var på rasten på jobbet.
Jag skriver inte detta för att vara något j*vla pretto! Jag skriver detta för att jag anser att vi föräldrar ska respektera förskolepersonalen som tar hand om våra barn. Deras verksamhet går inte ut på att PASSA mina barn. Jag vill inte heller som förälder tänka mig att jag lämnar mina barn på någon jäkla förvaringsplats! Jag lämnar mina barn hos utbildade, professionella människor som ger mina barn det som jag inte kan ge dem när jag är på jobbet. Jag tänker att de ger dem närhet, trygghet och kärlek. Jag tänker också som så att min son (på fyra år) får med sig en massa kunskap hem på grund av förskolan. Han vet vad en fjärdedel är, för så delar de sina äpplen på förskolan, antingen i fjärdedelar eller i halvor. Han kan räkna och han har lärt sig några bokstäver. Han får experimentera och han lär sig att källsortera. Han är i skogen och tittar på växter och djur, han lägger en grund för sina kommande biologilektioner. Han lär genom leken. Han lär sig sociala koder och samspel. Han lär sig att respektera andra människor, vuxna och barn. Allt detta skulle inte vara möjligt om vi inte hade den förskoleverksamhet som finns här i Sverige och den finns tack vare de som väljer att utbilda sig till förskolepedagoger.
Idag frågade min syster mig om lite info om min man. Hans ska nämligen vara gudfar till hennes dotter. Jag började fundera lite kring det här med gudmor/gudfar.
Vad grundar man sina beslut på? Vi valde dom som stod oss närmst. Men när man tänker efter så ska man väl välja någon som man känner kan ta hand om våra barn och älska dom så mycket som vi gör ifall något skulle hända oss.
Jag och K har funderat lite på det här och bestämt oss för att skriva ett testamente. Vi är väldigt unga men man vet ju aldrig vilken väg vi är gjorda för.
Skulle något hända oss vill jag att mina barn är väl omhändertagna och fylls med kärlek.
Jag blir fan tårögd när jag skriver det här för jag kan inte tänka mig att någon tar hand om dom bättre än vi. Men man tänker ju så som förälder. Eller har jag fel?
Oavsett så ska vi skriva ett och nu har vi ett stort beslut att fatta.
Påväg tillbaka till Göteborg. Göteborg är en underbar stad som säkert har mycket att erbjuda. Men Malmö har blivit min fristad, en plats där jag har växt upp och upplevt allt mellan himmel och jord. Att åka tillbaka o se alla platser som jag har saknat så att det gjort ont är sagolikt. Att gå ner till Coop utanför mamma var som en dröm igår. Jag är hemma! Mitt hem. Vi samlades alla hos mamma igår och åt en massa gott. Som vanligt så "tävlar" alla om vem som har den högsta ljudnivån i rummet och det blir att alla pratar i munnen på varandra. För er låter det säkert jobbigt. Men för mig är det kärlek. Hela tjocka familjen är tillsammans, man säger det man känner på gott och ont. Ibland gillar man det och ibland inte. Men vi håller ihop och skrattar varje dag. Min syster dotter, Thaliá har blivit så stor. Jag har sniffat på hennes mjuka hår hela helgen. Igår somnade vi tillsammans på soffan och jag njöt av kärleken som strömmade mellan oss. Hon är så vacker. En riktig bestämt liten bulle.
Utkiksplatsen, slottsparken, mellanheden, Möllan, Gustav och allmänt staden fångades av mina ögon. Det var som att jag tävlade med tiden och körde som en dåre runt staden för att hinna mätta mina ögon med tillräckligt av Malmö. Men ändå känns det tomt att åka tillbaka nu. Misstolka mig inte, jag har flyttat och trivs i Göteborg. Men jag känner mig så ensam. Jag går längs Malmös gator och hör ljuden som får mig att minnas sommrarna på uteserveringarna. Åter i bilen hör man låtarna som får en än att minnas alla vänner.
Mamma vet allt. Systrarna förstår och gör misstagen med mig. Jag hatar ovissheten, vem kan man lita på när man är så långt bort från sina säkra kort. Långt från Malmö. Alla säger, du kan lita på mig men jag vetifan alltså!
Nu har jag min svärmor som jag känner mig tryggast hos. Men det är ändå aldrig detsamma. Det känns ändå som att hon fyller till en viss del den tomhet jag känner. Så det känns bra. Skönt att kunna vara ledsen och ha någon att vända sig till. Men det saknas mer...
Jag håller fortfarande på att lära mig leva i nuet. Jag har mycket att se fram emot. Men jag klarar inte av att leva i en fyrkant, vakna, gå till jobbet, komma hem laga mat, städa och sova och sen samma sak igen varje dag. Jag åker gärna hem till någon släkting en gång i veckan och umgås. Inte bara för min skull utan för barnens också. Deras vardag blir ju lika fyrkantig. Jag är så himla familje sjuk som person. Jag älskar att umgås med med nära o kära.
Det är så många som har stått mig nära som har lämnat oss och förenats med änglarna, precis när man känt att man ska ringa och ta tag i umgänget så finns dom inte mer.
Jag är krävande som person. Jag överlever inte utan kärlek. Och i stora lass ska det vara. Leo är precis som jag. Han behöver mycket kärlek och behandlas med mycket omsorg annars blir hans värld en krigszon.
Jag hade en hel bok att skriva ner när jag började med det här inlägget. Men det jag känner är så svårt att förklara så jag avslutar med lite bilder från mig helg.
Det känns som att jag lever ett så fyrkantigt liv. Man vaknar, går till jobbet, kommer hem och upprepar gårdagens rutiner. Släkt och vänner visar sig allt för sällan. Stora middagen med alla samlade är ett minne blott pågrund av dispyter. Jag saknar min mamma så mycket. Jag saknar mina systrar. Jag saknar min stad. Nu är vi påväg till Malmö för att hälsa på och mina tårar rinner så fort jag börjar tänka på att säga hejdå till mamma på söndag. Det gör så ont. Jag önskar att jag jade dom möjligheterna jag har i Göteborg i Malmö. Sommaren närmar dig och jag längtar tills vi åker. Känns som att det är det enda som får mig att fly, inte tänka på familjen och Malmö. ❤️
Jag får hålla tårarna och frustrationen tillbaka. Idag är en sån dag då jag bara vill gräva ner mig. Känner mig illamående och yr. Typ nersövd till en viss grad. Går i stan och försöker fördriva tiden men klumpen i halsen håller på att ta över. Känslan när man känner att man behöver stanna längs väg kanten för att släppa allt och gråta ut lite är omänsklig. Min älskade sambo är mitt allt och han har det minst lika jobbigt som jag. Vi sitter i samma båt och vi känner båda att det inte hjälper när man drar ner varandra. Så i min tysthet får jag skrika till Gud och hoppas att han hör mig. Vi ska klara detta! Det har funnits värre hinder och prövningar och det här är bara ett farthinder, hoppas jag. Men fy det är verkligen sjukt jobbigt! Nu ska jag resa mig upp och leva vidare denna dag och förhoppningsvis är allt bättre imorgon.
